OM SOCIALISTISK "FAMILJEPOLITIK"

En fraga kom nyligen fran Skal! rorande barnomsorg. Fragan handlade om en libertariansk synvinkel pa barnomsorg och hanvisade till en debattartikel i Svenska Dagbladet av Eva Rusz, legitimerad psykolog.

Häromdagen lanserade Socialdemokraterna sitt förslag till skuggbudget. De vill ”modernisera” föräldraförsäkringen och ge möjlighet till föräldrapeng till tonårsbarn och nattis till mindre barn. ”Nattis är ett jätteviktigt verktyg” sägs det. Det är givetvis lovvärt att få mer tid för våra större barn. Tonåringar i dag behöver daglig kontakt med sina föräldrar, det har de alltid behövt. Men är det först då våra barn har vuxit upp till tonårsbarn som vi skall avsätta mera tid för dem? Det är ju de allra första årens ”investeringar” som ger utslag för hur våra tonåringar och unga vuxna kommer att må! Att införa dygnetrunt-dagis, är ett koncept som många småbarn definitivt inte kommer att må bra av.

Till att borja med ar det viktigt att notera att begreppet "familjepolitik" inte pa nagot vis hor hemma i ett fritt samhalle. Det har kommit att benamna politikers vilja att ingripa och lagga livet tillratta i enskilda familjer. Sjalva tillrattalaggningen tar sig olika uttryck beroende pa vilken ideologisk schattering som for tillfallet satter agendan; i dagens Sverige torde de "familjepolitiska" skillnaderna mellan Vikariens och Raggarens regeringsalternativ vara betydelselosa.

Det ar ocksa viktigt att komma ihag att socialdemokraterna har haft sina politiska ogon pa familjen alltsedan de tog makten i valet 1932. Makarna Gunnar och Alva Myrdal stravade allt de orkade efter att omdefiniera den s.k. arbetarklassens familjer. Man ansag laginkomsttagarna vara for dumma for att kunna hantera familjelivet pa egen hand. (Att makarna Myrdal sjalva var katastrofala foraldrar ar val i sammanhanget ointressant...) I stallet skulle den offentliga makten, medelst professionellt utbildad personal, lagga livet tillratta for familjerna. Allt fran bostadspolitik och samhallsplanering till semesterlagstiftning och skattepolitik genomsyrades under fyra decennier av sosseriets vilja att omstopa familjen enligt socialistisk ideologi.

Det framsta kannetecknet i denna ideologi ar att foraldrarna reduceras till forsorjningsenheter for barnen. Sjalva uppfostran overlates till professionella "pedagoger" pa dagis, i forskolan och den vanliga skolan. Socialtjansterna runtom i Sverige fick tidigt exceptionella befogenheter att ga in och ta barnen ifran deras foraldrar. Ett helt system av ungdomsanstalter byggdes upp for barn som overhuvudtaget inte begatt nagra brott; fosterhemssystemet misshandlade generationer av barn som fallit offer for en familjefientlig socialistisk overgreppspolitik.

Fortfarande har sosseriet kvar samma groteska installning till familjen, aven om man idag har tonat ner den paternalistiskt praglade overhetsretorik som var karakteristisk for makarna Myrdals framfart i det svenska samhallet. Det ar denna grundinstallning som Eva Rusz ser skina igenom nar hon i praktiken kritiserar socialdemokraternas budget for att vara familjefientlig.

Politiker förstår inte vikten av en bra omvårdnad/anknytning hos småbarn utan ignorerar barns behov. Dessa politiker kan genom sin syn på hur familjepolitiken skall prioriteras i värsta fall bidra till ökad psykisk ohälsa. Sedan vår begynnelse har livet gått ut på att på bästa sätt organisera våra sociala liv. För att vi tillsammans skall nå ökad överlevnad, psykiskt-och fysiskt.

Vilket ar en av manga orsaker till att familjen ar en naturlig karnenhet i det manskliga samhallet. Med undantag for mentalsjuka vet ingen battre vad ett barn behover an barnets foraldrar. Darmed bor saledes alla "familjepolitiska" ambitioner vara inriktade pa att dra ut politiken fran familjelivet.

För knappt två miljoner år sen då människans förlaga utvecklades blev vi känslomässigt intelligenta, vilket skiljde oss från andra däggdjur med förmågan att etablera och vidmakthålla starka känslomässiga band, vilket ökade möjligheterna att överleva. Vi vårdade och samspelade i storfamiljer för att avkomman och familjen skulle ha bättre chans att överleva. Familjesystemet innebar att alla skulle vinna på det: man skulle bli starkare tillsammans. Man delade på eller turades om att vara materialinförskaffare och materialförvaltare. Skyddet om avkomman har evolutionärt varit det viktigaste. För femtio år sedan lanserades en teori som i dag är hetare än någonsin inom psykologisk forskning, anknytningsteorin. Den visar hur viktigt det är i barn- och föräldrarelationen att vi ger känslomässig omvårdnad. I dag vet vi att människor som inte fått känslomässigt omvårdnad blir psykiskt sköra och sårbara. Barn som i tidig ålder inte ges möjlighet att i lugn och ro utveckla en fysisk- och känslomässig relation till närstående personer far illa.

Eftersom den socialistiska "familjepolitiken" varit inriktad pa att just reducera foraldrarnas roll i barnens uppvaxt ar det troligt att en del av Sveriges ovanligt hoga kriminalitet kan ha sin upprinnelse just har.

Och for att forekomma forutsagbara kommentarer fran socialistiska lasare bor jag kanske papeka har att begreppet "familj" kan lika garna benamna ett homosexuellt par med barn som ett heterosexuellt. Aktenskapet ar ett privat kontrakt, dvs ingenting som den offentliga makten ska lagga sig i. Om en kvinna vill ha fem man eller en man vill ha ett harem med nio fruar, och aktenskapen ar frivilliga, har ingen utomstaende med detta att gora. Den manskliga historien har producerat manga olika definitioner av "familj"; det vasentliga ar att manniskor far bilda familj efter egna preferenser och dari uppfostra barn som de sjalva finner bast.

I dag har nyblivna föräldrar så bråttom att komma ut och arbeta att de ställer sina barn i dagiskö redan på BB. Våra moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet och möten av barnens känslomässiga behov eftersom anknytningen till jobben är viktigare.
Och där får barnen knyta an till personal som byts ut och tillbringa längre tider på dagis än föräldrarnas arbetstider. Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög. Småbarnsföräldrar lever ofta parallella liv för att få vardagen att gå ihop. Oftast ska båda göra karriär samtidigt och utvecklar starkare relationer till arbetet än till varandra och resten av familjen.

Orsaken till detta ar att den socialistiska "familjepolitiken" kostar pengar. Enormt mycket pengar. Dessa maste komma nagonstans ifran, namligen fran precis samma familjer som socialister sager sig vilja gynna. Saledes belastar den socialistiska valfardsstaten - "familjepolitikens" ramverk - vanliga familjer med sa pass mycket skatter att de helt enkelt inte har tid att agna mer tid at barnen. Det har ar inget problem i den socialistiska "familjepolitiken": som Eva Rusz forklarade inledningsvis valjer socialisterna att bemota de problem som deras politik skapar med en annu storre dos av densamma.

När barns, normala känslor av rädsla, oro och ledsamhet blir nedtryckta och inte får visas för att mamma och pappa inte har tid, så kan detta få mycket problematiska konsekvenser i vuxen ålder. Känslor av rädsla kan bli till olika ångesttillstånd eller dissociativa drag/symptom. En anknytningsrelaterad ilska kan bli till ett aggressivt och/eller antisocialt beteende.

Som sagt, Sveriges hoga brottslighet...

Tyvarr drar Eva Rusz fel politiska slutsatser ur sin i ovrigt utmarkta analys.

Nej, något är fundamentalt fel i vårt samhälle när vi inte längre har tid att ta hand om våra familjerelationer. Samhället borde satsa på att förlänga föräldraledigheten för de små barnen så deras föräldrar får tid att förse barnen med den viktiga påfyllning av det som gör dem lyckligast. Barnens behov måste få styra familjepolitiken. Att barnen får tid att knyta an och att de känslomässiga behoven möts.

I stallet for finjusteringar inom den radande "familjepolitiken" bor Sveriges riksdagsledamoter ta det enda vettiga steget och avskaffa "familjepolitiken" helt och hallet. Det lar knappast handa eftersom Sverige idag har de facto tva socialdemokratiska koalitioner som tavlar om regeringsmakten. Men det betyder ju som bekant inte att vi inte kan peka pa vad dessa socialdemokrater faktiskt borde gora.