KONSEKVENSERNA AV SD SOM VAGMASTARE

Olof Ruin, professor i socialdemokratisk statsvetenskap, tar aterigen upp en grundlagsfraga som socialdemokraterna har forsokt driva sedan atminstone mitten av 90-talet: att ersatta det proportionella valsystemet med ett majoritetsvalssystem.

Det proportionella systemet har varit ett irritationsmoment av och till for sosseriet alltsedan Arvid Lindman och Hogerpartiet inforde den parlamentariska demokratin i Sverige. Den har gangen anvander man Sverigedemokraterna som orsak att ta upp fragan igen. Det i alla avseenden utom mojligen invandringsfragan overflodiga Sverigedemokraterna utsatts for alltfor mycket ofortjant hackande i svenska media - att dessutom gora dem till ett grundlagsproblem ar att ga upp i politisk falsett, helt enkelt. Att gora det over invandringspolitiken ar att spranga alla proportioner i svensk politik; det finns atminstone ett halvdussin andra politiska fragor som ar langt mer vasentliga ur grundlagssynpunkt.

Den olyckliga fastlåsningen i två block i svensk politik svarar illa mot vårt proportionella valsystem. I en tilltrasslad parlamentarisk situation efter valet 2010 – där ingetdera av de politiska blocken fått egen majoritet – finns olika lösningar. Ett alternativ vore att blocken enar sig om att temporärt låta Miljöpartiet ensamt bilda regering och regera med hoppande majoriteter.

Orsaken till att professor, soc.dem., Ruin pekar ut miljopartiet i stallet for nagot av de borgerliga smapartierna ar sjalvklar: miljopartiklarna ingick redan for ett ar sedan ett forpliktande politiskt samarbete med socialdemokraterna. Centerpartiet och folkpartiet har pa senare tid hojt sin klassiska europeiska liberala profil, sa i en sosses forestallningsvarld ar dessa tva inte att tanka pa.

Mönstret från 1978 med Folkpartiet i regeringsställning skulle därmed upprepas.

Skillnaden ar att folkpartiregeringen tillkom ett ar innan ett riksdagsval; i det har fallet vill Olof Ruin se ett litet parti regera med hoppande majoriteter i fyra langa ar. Och varfor? Jo, darfor att han betraktar Sverigedemokraterna som ett sa fruktansvart hot mot - nagonting - att han hellre ser en liten, svag, oerfaren minoritetsregering.

Den rimligaste lösningen är dock att respektive block på förhand deklarerar att man efter valet accepterar det block som visat sig vara störst. Men detta fungerar endast om alla partier före valet bestämt tar avstånd från Sverigedemokraterna, skriver Olof Ruin.

Sadana deklarationer skulle sannolikt ge SD annu fler roster. Om deras 5-6 procent redan idag ar en underskattning pa grund av att folk inte vill yppa sitt stod for dem utanfor den privata sfaren, skulle en pa forhand deklarerad officiell bojkott fran de etablerade partierna med stor sannolikhet driva upp partiet till dubbla de siffror de har i opinionsmatningarna idag. Sa lange ett parti ligger omkring 5 procent med ett tjugotal mandat kan man rent teoretiskt ignorera dem; men forsok gora det med 50 mandat och elva-tolv procent av valjarna bakom sig.

Kort och gott kommer Olof Ruins bojkottkrav att skapa fler problem i den parlamentariska demokratin an bojkotterna pastas kunna losa.

Så fungerar hoppande majoritet. Hoppande majoritet kallas det förhållande att en regering, som i sig själv inte har majoritet i parlamentet utan är en minoritetsregering, i olika frågor kan stödja sig på samverkan med olika oppositionspartier, och således i varje fråga erhålla stöd för sin politik. Detta var den typ av majoritet som Folkpartiregeringen med Ola Ullsten som statsminister använde sig av 1978–79. Den efterträdde regeringen Fälldin som avgick på grund av inbördes konflikter om kärnkraften.

Sverige befinner sig i sin varsta ekonomiska kris i modern tid, med sysselsattningsfrekvens hos arbetskraften som hotar falla under tva tredjedelar, med en ungdomsarbetsloshet som har stangt dorrarna for ytterligare en hel generation unga fran att ens borja forsoka bli sjalvforsorjande. Den politiska brottsligheten ar rekordhog, sjukvarden befinner sig i snabbt fall mot ett sammanbrott, etc. I det laget vill Olof Ruin att Sverige ska styras av ett litet 7-procentsparti som totalt saknar regeringserfarenhet, hellre an en regering med administrativ erfarenhet av att styra ett land, som da och da forlitar sig pa stod fran Sverigedemokraterna.

Verkligen insiktsfullt.

Dagens täta opinionsmätningar om partisympatier följs numera också av täta spekulationer om hur en regering kan komma att se ut efter valet om knappt ett år och hur den kan komma att fungera. Man är rädd för att Sverigedemokraterna skall komma över fyraprocentsgränsen och kanske få ställning som vågmästare mellan de två blocken. Denna helt befogade oro hänger samman med att vi fått en blockuppdelning.

Den blockuppdelningen ar ett halvsekel gammal, herr professorn. Antyd inte att den ar nagot nytt fenomen. Ditt parti har drivit pa for att skapa tva block i svensk politik sedan atminstone Olof Palme kom in i Kanslihuset.

Och sa kommer propaerna om ett majoritetsvalsystem...

Att ha en sådan svarar illa mot det proportionella valsystem som vi samtidigt har. Vill man verkligen ha ett tvåpartisystem, som dagens blockuppdelning närmar sig, borde man ha ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar. Av erfarenhet vet vi att sådana valsystem inte bara befordrar uppkomsten av två stora partier utan också försvårar för små att etablera sig i den vågmästarposition som det nu finns risk för att Sverigedemokraterna kan komma att inta. Men någon sådan vilja till förändring av valsystemet har inte visats.

Jag ar sjalv faktiskt en smula forvanad over att inte Goran Dzjugasvilij, sossarnas totalitare ledare 1995-2007, inte inforde ett majoritetsvalssystem. Formodligen var han helt enkelt for ointelligent for att begripa vilka fordelar hans parti kunde dra av den sortens valsystem. Lill-Beria, Goran Dzjugasvilijs hogra hand, tog initiativet till en grundlagsutredning men fick enligt uppgift aldrig sin chefs uttryckliga godkannande till nagra storre reformforsok.

I ett läge där ingetdera blocket fått egen majoritet finns i och för sig tre olika lösningar på en tilltrasslad parlamentarisk situation. Men därtill finns också en konstitutionell komplexitet som kan locka respektive block till inkonsekvent handlande. 1. En knappast sannolik lösning vore att ett av blocken bildar regering men samtidigt räknar med att i någon form få regelbundet stöd i sin politik av ett parti som tidigare varit en del av den andra sidan. Spekulationerna kring en sådan lösning har hitintills framför allt kretsat kring Miljöpartiet och alliansen, om denna efter valet förlorar sin majoritet men fortfarande är större än det andra blocket. Men varför skulle Miljöpartiet vilja göra ett sådant fribrytningsförsök och bli utsatt för anklagelser om hållningslöshet? Framför allt skulle det i sådant läge kunna bli ännu svårare att finna något att samla sig kring än det redan visat sig vara för fyra att komma överens.

Per Garthon, en av grundarna till Miljopartiet, ar av en annan uppfattning. MP ar fortfarande inte ett socialistiskt parti enligt honom. (Givetvis ar miljopartiklarna socialister - de vill att den offentliga makten ska ingripa djupt in i folks vardag. Men det ar en andrahandsfraga har. Det vasentliga ar hur miljopartiklarna sjalva ser sig i kontrast mot Ruins stereotypiseringsforsok.)

2. En annan inte heller sannolik lösning av ett besvärligt parlamentariskt läge vore en direkt upplösning av dagens partistruktur genom att antingen bilda en koalitionsregering över blockgränsen eller enas om att släppa fram ett enda parti i regeringsställning.

Det har vore enkelt att astadkomma. Vikarien har fort in moderaterna sa djupt in pa den socialistiska planhalvan att det framstar som fullstandigt naturligt att moderater och socialdemokrater ska inleda nagon slags formellt politiskt samarbete. Raggaren a sin sida har frenetiskt forsokt backa sossarna langre ut till vanster men varje gang man gor det stoter man emot en illrod stoppkloss i form av VPK. Detta lilla parti markerar om och om igen territorium dar ute pa vansteryttern.

Vilka partier skulle kunna samarbeta med varandra och framför allt bli tolererade av de övriga? En koalition mellan de två stora – mellan Moderaterna och Socialdemokraterna – är i dagens läge utesluten.

I vilka fragor skiljer sig moderater och socialdemokrater idag?

De nuvarande små har i och för sig större möjlighet att röra sig över det politiska fältet än de två stora. Men Vänster­partiet kan inte vinna gehör hos någon på den borgerliga sidan. Och Centerpartiet och Folkpartiet, som historiskt hade en ställning i den parlamentariska mitten, har inte längre en sådan i och med att de har förändrat sin identitet och dragit sig mot höger.

Och orsaken till detta, som Olof Ruin uppenbarligen inte vill inse, ar att moderaterna nu suger at sig allt politiskt syre i mitten. C och FP har rort sig hogerut for att overleva rent politiskt.

3. En tredje lösning, förordad av bland andra DN:s Peter Wolodarski, är att respektive block på förhand deklarerar att man efter valet kommer att acceptera det block i regeringsställning som visat sig vara störst. Denna lösning verkar i och för sig vara den rimligaste, men endast under en förutsättning. Alla partier i respektive block måste före valet vara lika bestämda i sitt avståndsstagande från Sverigedemokraterna för att en sådan lösning skall uppnå trovärdighet över blockgränsen. Sverigedemokraterna appellerar nu till väljare inom bägge blocken. Partiet självt däremot förefaller, även om man måste vara ytterst försiktig med att placera det parlamentariskt, att känna större främlingskap inför vänsterblocket än inför alliansen.

Det ar i och for sig skillnad ontologi och epistemologi, dvs pa vad som faktiskt ar och vad folk tror finns. Men jag vill nog se nagon form av acceptabelt bevis for att SD anser sig vara mer av ett borgerligt parti an ett socialistiskt. Nar allt kommer omkring rader det ju egentligen ingen skillnad mellan blocken i kanske 90 procent av alla politiska fragor: alla vill ha en stor valfardsstat, socialiserad sjukvard, mycket hoga skatter, socialiserade inkomstforsakringar, etc. All konversation om blockpolitik blir under sadana omstandigheter inte mycket mer an eklektiskt loppdrapande.

Slutligen: den konstitutionella ordning som kan locka respektive block till ett inkonsekvent handlande hänger samman med nuvarande regler för tillsättning av statsminister och de som förväntas gälla i en framtid. På borgerligt håll har man länge uttalat stöd för uppfattningen att efter ett val bör alltid någon form av uttryckligt godkännande ske i riksdagen av den som skall vara statsminister. Nu finns förslag i denna riktning, avgivet av Grundlagsutredningen, som den nyvalda riksdagen om ett år skall ta definitiv ställning till. Enligt de regler som alltjämt gäller nästa höst kan regeringen dock sitta kvar om den inte självmant bestämmer sig för att avgå eller fälls av en riksdagsmajoritet efter förslag om misstroendeförklaring. Reinfeldt har antytt att han efter valet är beredd att fortsätta som statsminister även om alliansen inte längre förfogar över ett flertal i riksdagen. Men om han gör detta överger han samtidigt en konstitutionell princip som borgerliga partier pläderat för och som den parlamentariskt sammansatta Grundlagsutredningen också varit enig om att förorda.

Och sa knyter Ruin ihop grundlagen med Sverigedemokraterna:

På socialdemokratiskt håll motsatte man sig å sin sida länge den ordning som man nu accepterat och som kommer att bli den framtida. Om Mona Sahlin nästa höst, i en situation när alliansen förlorat sin majoritet, skulle känna sig frestad att försöka tvinga bort den borgerliga statsministern skulle hon i sin tur göra sig skyldig till ett trohetsbrott. Dels skulle hon överge en tidigare deklarerad socialdemokratisk ståndpunkt, dels och framför allt skulle hon för att nå framgång bli beroende av medverkan av Sverigedemokraterna, vilka hon hitintills i alla sammanhang tagit avstånd ifrån.

Om nu 5, 7 eller till och med 11 procent av svenskarna rostar pa Sverigedemokraterna ar det naturligtvis den parlamentariska demokratins uppgift - i form av alla som ar verksamma dar - att acceptera och tolerera folkets meningyttring. Har nagon nagonsin kravt en bojkott av VPK, ett parti med klart totalitara politiska mal och djupa rotter i stalinismens politiska teori? Nej, givetvis inte. I det avseendet ar folkets vilja latt att acceptera. Lika latt borde det vara att accceptera folkets vilja om de vill ha in SD i Riksdagen.

Problemet med grundlagen i Sverige ar inte valsystemet. Nej, problemet med grundlagen ar i stallet att den inte garanterar alla manniskors frihet och minimerar den offentliga makten. Men om vi a andra sidan tog den aspekten pa grundlagen skulle samtliga sittande och aspirerande partier (Liberala Partiet undantaget) vara grundlagsproblem i sig sjalva.

Vad betraffar sjalva sakfragan som Ruin tar upp kommer den att lugna ner sig vasentligt efter valet. Sverigedemokraterna kommer att sitta med och bidra till ett bibehallande av valfardsstaten tillsammans med socialdemokrater, moderater, miljopartiklar och centerpartister. De kommer att vara med och lagga forslag till ett bevarande av det svenska offentliga sjukvardsmonopolet, till forstarkningar av inkomstforsakringarna och till att bevara svenska skatter pa varldsrekordniva.

Ingenting revolutionerande kommer med andra ord att intraffa. Atminstone inte officiellt. Inofficiellt kommer daremot den sittande regeringen, vilken den an ar, att forsoka "stjala" SD:s paradgren, namligen invandringspolitiken. Det var delvis sa man neutraliserade Ny Demokrati efter valet 1991. Slipade parlamentariker vet namligen att det basta sattet att gora sig kvitt ett de facto enfrageparti ar att ta ifran partiet dess enda fraga. Om man sedan suger upp SD i den vanliga parlamentariska soppan av motioner, propositioner, utskottsberedningar och lager av teknikaliteter kommer partiet forr eller senare att se ut som alla andra. Dess relevans forsvagas ytterligare.

Det har beror naturligtvis till stor del pa om SD far fem eller elva procent av rosterna. For egen del tror jag bagge ar lika mojliga. En elvaprocentsandel for SD innebar en enorm troskel att overkomma for varje slags otraditionell regeringskonstellation, aven om denna bestar av enbart miljopartiklarna. Det gar helt enkelt inte att ignorera vad som i det fallet skulle bli Sveriges tredje storsta parti.

Som sagt, valet 2010 ser ut att bli det mest omvalvande i modern svensk historia.