EN KRITIK AV SOCIALKONSERVATISMEN

Ett ledarstick i Barometern, en av Sveriges fa kvalitetstidningar, diskuterar socialkonservatismen med utgangspunkt i David Camerons tilltrade som premiarminister i England. Barometern forsoker havda att tiden ar mogen for socialkonservatismen att bli nagon slags vagledande ideologi. Men dess foresprakare, Barometerns ledarskribent inkluderad, klarar inte att dra en klar grans mellan socialkonservatism och socialdemokrati.
-----
Saledes inleder Barometern:

I Storbritannien har nye premiärministern David Cameron etablerat en socialkonservativ politisk linje. En politik som i viktiga avseenden går emot hans föregångare Margaret Thatcher. Hon för sin del ledde liberalkonservatismen till sina största politiska framgångar. Ett välbekant Thatcher-uttalande är att det finns ingenting sådant som samhället. Cameron hävdar tvärtom att visst finns samhället, och det är viktigare än allt.

For det forsta ar begreppet "liberalkonservatism" en s.k. oxymoron (vad ar en bra svensk term?). Liberalism och konservatism ar tva skilda ideologier. De ar inte nodvandigtvis motsatta - tvartom har de manga overlappande egenskaper - men att para ihop dem till en ideologi ar att blotta en okunskap om vad liberalism och konservatism faktiskt star for. Vi aterkommer till detaljerna harvidlag.

For det andra ar det viktigt att skilja begreppet "samhalle" fran "stat". Harvidlag ar den svenska politiska prosan fattigare an den engelska. Begreppen "community" och "society" har tva distinkt olika innebord pa engelska som ar svara att skilja at pa svenska. Darmed blir det svarare att skilja "stat" fran "samhalle" an det ar att skilja "community" fran "government".

"Community" ar ett relevant begrepp. Begreppet "society" saknar, som Thatcher papekade, relevant innebord.

Konservatismens idéutveckling har sålunda tagit olika spår under sina 200 år. I Europa har den främsta skiljelinjen alltid gått mellan de liberalkonservativa och de socialkonservativa. Kortfattat kan man säga att liberalkonservatismen är mer ekonomiskt liberal och kritisk till välfärdsstaten, medan socialkonservatismen uppfunnit (se kommande delartikel) den moderna välfärdsmodellen och förordar en reglerad marknadsekonomi.

Har i USA skiljer man mellan "fiscal conservatives" och "social conservatives". Uppenbarligen forsoker Barometerns ledarskribent gora den distinktionen genom att skilja "liberalkonservativa" fran socialkonservativa. Dock missar ledarsticket en viktig poang har: den fiskala konservatismen ar, atminstone i amerikansk tappning, de facto libertariansk. Ett utmarkt exempel pa en praktisk libertarian som ofta klassificeras som fiscal conservative ar Rudy Giuliani. Han menar att den offentliga makten ska halla sig utanfor sa mycket som mojligt av sociala fragor och dessutom inte blanda sig i ekonomin.

Social conservatives, a andra sidan, satter motstand mot homosexuella aktenskap och aborter sa pass hogt pa agendan att de ar beredda att acceptera en storre offentlig makt i ekonomin for att fa igenom sin socialkonservativa agenda.

I USA framträdde vid 2000-talets början George W. Bush som frontperson för neokonservatismen, en imperialistisk, tämligen liberalt inriktad linje som är kontroversiell i Europa också bland konservativa.

Fan heller. Att kalla Bush for imperialist ar att gora sig dummare an polisen tillater. Sa lange ingen kan presentera ett hallbart alternativ till militar intervention for att befria manniskor som lider under fruktansvart fortryck ar deras egna hogtravande tal om frihet och fred inte mycket varda. Om vi tillampar de invasionskritiska argumenten fran Irakfragan pa andra varldskriget blir resultatet att i princip hela Europa idag skulle prata tyska och halsa varandra med utstrackt hogerarm.

Det finns libertarianer, exempelvis pa Cato Institute, som ar kritiska till Irakinvasionen darfor att de menar att den utgjorde en oacceptabel expansion av den offentliga makten. Men konsekvensen av deras argument ar att manniskorna i Irak skulle fortsatta leva under den mest expansiva offentliga makt man kan forestalla sig, for overskadlig tid, bara for att det amerikanska folket inte skulle behova acceptera en liten, tillfallig expansion av den offentliga makten.

For ovrigt myntades begreppet "neoconservative" av diverse vansteryttrar som ett skallsord for judar som rostade pa Reagan. De ville ha nagot nedlatande att saga om politiskt inkorrekta judar som inte fick dem att se antisemitiska ut.

På den europeiska kontinenten har socialkonservatismen frodats längre än i den anglosaxiska världen, särskilt bland kristdemokratiska partier. Camerons framgångar markerar början på en helt ny era för den socialt ansvarstagande konservatismen, en linje som faktiskt Bush också försökte närma sig innan hans fokus skiftade markant efter 11 september-händelserna.

Nja, Bush fortsatte sin socialkonservativa agenda i princip genom hela sin tid i Vita Huset. Han expanderade bade Medicaid och Medicare och skapade No Child Left Behind, ett program for federala standards i grundskolorna. Framfor allt NCLB ar mycket illa omtyckt bland konservativa och libertarianer, men aven bland demokrater. De forra ogillar NCLB for att den federala regeringen lagger sig i lokal politik; demokraterna ogillar det darfor att det satter minimi-standards for odugliga larare i offentliga skolor.

Den federala regeringens icke-militara utgifter okade stadigt som andel av BNP under Bush. Framfor allt handlade det om sociala program, vilket man kan anvanda som evidens for att han var socialkonservativ. Men framfor allt visar det pa en egenskap och socialkonservatismen som manga av dess anhangare ar ovilliga att acceptera: ju mer medkannande och socialst ansvarsfulla konservativa ar, desto storre plats kommer den offentliga makten att ta inom ekonomin. Det behovs namligen pengar till alla de socialkonservativa utgiftsprogrammen.

Harmed hamnar de socialkonservativa allt narmare socialliberaler/socialdemokrater i fraga om den offentliga maktens storlek. Som Michael Tanner antyder i Leviathan on the Right, och jag klargor i min bok Remaking America: Welcome to the Dark Side of the Welfare State, leder det har till att det i slutandan ar omojligt att skilja socialkonservatism fran socialdemokrati.

Socialkonservatismen värnar särskilt samhällsgemenskapen och familjen som dess minsta grundsten. Decentraliserad makt är lika viktigt som personligt ansvar.

Som vi ska se om ett ogonblick ar det lite si och sa med det socialkonservativa utrymmet for personligt ansvar. Dessutom: varje gang socialkonservativa far chansen att regera infor de nya utgiftssystem och regleringar pa centralmaktsniva. Decentralisering innebar att man avvecklar den centrala makten, nagot som gar stick i stav mot vad socialkonservativa arbetar for. Sjalva poangen med socialkonservatismen ar namligen att den ska skapa gemensamma sociala varderingar i hela samhallet, sasom i att definiera vad en familj ar.

Även om man försvarar västerländsk kultur och gemenskap, så vill man samtidigt värna den nationella särarten. Detta har t.ex. kommit till uttryck i Camerons starka kritik av den federalistiska utvecklingen inom EU.

Nej, det ar en nationalstatstrend. EU ar inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli en federation. Europa har i EU aterskapat den traditionella europeiska nationalstaten pa kontinental niva.

Att påtvinga andra nationer sina egna seder och bruk är oförenligt med ett socialkonservativt synsätt. Redan konservatismens lärofader Edmund Burke motsatte sig imperialismen...

Den enda definierade imperialism som nagonsin funnits ar den leninistiska.

...och konservativa anser i allmänhet att det är viktigt att förhålla sig respektfullt gentemot människor från andra kulturer. Ens egna referensramar stämmer ju sannolikt inte överens med någon som har en helt annan bakgrund.

Det har urvattnar definitionen av socialkonservatism. Nu vantar vi pa att ledarskribenten ska klargora vari skillnaderna ligger mellan socialkonservatism och libertarianism.

Att människor är olika anses naturligt. Därigenom kan vi också komplettera varandra bättre. Viktigt för socialkonservativ politik är utgångspunkten att olika människor gör olika val, varför man också eftersträvar ett så fritt civilsamhälle som möjligt. Vid sidan om familjens självständiga ställning vill man även befrämja den personliga integriteten och det privata näringslivet.

Det har ar riktigt, men det gor man inte genom att ha offentliga regleringar och medkannande utgiftsprogram for laginkomsttagare, nagot socialkonservativa i de europeiska kristdemokratiska partierna star for i princip utan undantag.

Empati med fattiga har vi alla (utom outrerade socialister som anser att de inte behover kanna empati med nagon eftersom de via skatten betalar byrakrater for att vara empatiska pa arbetstid). Det ar inget som helst problem for oss vanliga hederliga manniskor att hjalpa de som genuint har det svart, om vi bara slipper ha att gora med den offentliga maktens skatter, regleringar och byrakrater. Ideella, valgorande organisationer ar langt mer effektiva i att tillhandahalla hjalp an den offentliga makten nagonsin kan vara, framfor allt just darfor att de nastan per definition ar lokalt uppbyggda, finansierade och organiserade.

Inom konservatismen anses statens funktion vara att administrera, skydda medborgarna genom ändamålsenligt rättsväsende och försvarsmakt, samt upprätthålla hävdvunna normer.

Det ar just i uppratthallandet av havdvunna normer som socialkonservativa borjar svikta i sitt stod for en begransad offentlig makt. I exempelvis de amerikanska kolonierna under 1600-talet etablerades skolplikten och sedermera den offentliga skolan for att lara barnen lasa Bibeln. Langre fram okade man den offentliga kontrollen over barnens utbildning i syfte att gora dem till valuppfostrade medborgare som skulle forsvara den radande sociala ordningen.

Det ar inget fel pa att forsvara en val fungerande social ordning. Det hade mycket val kunnat vara till gagn for Sverige om inte socialisterna utrotat de sociala varderingar som praglade "community"-nivan i landet i slutet av 1800-talet. Men man ska samtidigt vara medveten om att varje forsok att medelst statsmakt forsvara radande sociala varderingar kraver svar pa flera knepiga fragor:
-Vem definierar den radande sociala ordningen?
-Vad innehaller definitionen?
-Hur pass langt tillbaks i tiden ska normer vara etablerade innan de anses tillhora den radande sociala ordningen?

Alla dessa fragor staller socialkonservatismen infor gransdragningsproblem for den offentliga maktens ingrepp i manniskors liv. Exempelvis var det socialkonservativa politiker som sag till att baptisters barn tvangsdoptes i Sverige under 1800-talet. Som ett resultat av denna socialkonservatism finns det idag en stor mangd baptister i Minnesota med svenskklingande namn.

En socialkonservativ snarare än liberal ekonomisyn är att marknaden behöver förmås att ta hänsyn till moral, kulturvärden och det långsiktigt goda. En marknadsekonomi bygger på utbud och efterfrågan, men vad som helst ska inte bjudas ut på marknaden och konsumenter anses ha ansvar för sina preferenser. Cameron kritiserar också slit-och-slängmentaliteten.

Varje tal om att "marknaden" maste ta nagot slags ansvar visar pa en djup okunnighet om vad en marknad egentligen ar. Den ar det vardagliga uttrycket for manniskors fria vilja, och for den som anser att individuell frihet har ett okrankbart egenvarde ar det logiskt omojligt att samtidigt propagera for att staten ska inskranka manniskors ratt att fatta beslut pa en fri marknad.

Vuxna manniskor som tillats leva ifred fran politisk indoktrinering genom skattebetalda skolor och statsunderstodda media ar fullt kapabla att fatta sina egna beslut. Moraliskt sett ar vi i grund och botten inte sarskilt olika, oavsett var vi bor: vi vill alla fa leva vara liv i fred och frihet, uppfostra vara barn efter vara egna varderingar och basta formaga, strava efter var egen ekonomiska, sociala och kulturella utveckling och umgas med de manniskor vi sjalva vill umgas med. Det ar den offentliga makten som skapar skiljelinjer mellan manniskor genom att valja vinnare och forlorare med hjalp av skatter, regleringar och politiskt obalanserade skattebetalda institutioner. Det ar den offentliga makten som skapar konflikter genom att peka ut vissa manniskors handlingar som orattvisa och gora andra till offer.

Nar socialkonservativa talar om att begransa vad entreprenorer kan erbjuda pa en marknad sager de egentligen att de misstror manniskors formaga att leva ett moraliskt liv. Men vad sager att en politiker eller byrakrat vet battre vad som ar moraliskt riktigt an jag? Ingenting, givetvis. I sjalva verket innebar socialkonservativa inskrankningar av den fria marknadsekonomin att den offentliga makten satter sig till doms over vissa manniskors etiska beslut och preferenser. Om jag vill kopa min sjukvard pa en fri marknad blir jag kallad oetisk nar socialkonservativa forbjuder privat sjukvard. Om jag vill behalla mina arbetsgivaravgifter och spara ihop till min egen inkomstforsakring kallas jag de facto omoralisk av en socialkonservativ som vill att staten ska skota inkomstforsakringarna genom Forsakringskassan.

Socialkonservativa kan inte dra en logiskt motiverad grans for hur djupt den offentliga makten ska blanda sig i manniskors liv. I stallet oppnar de en grazon mot socialdemokratin dar dessa tva ideologier sakta men sakert kryper narmre varandra - vanligtvis genom att socialkonservatismen alltmer suddar ut sin konservatism och enbart blir social, dvs samhallelig.

I konsumtionssamhället har de tidlösa, långsiktigt hållbara lösningarna mist sitt värde såväl för konsumenterna som för producenterna – vilket går stick i stäv med socialkonservativa ideal.

Detta kristallkroneprat om "konsumtionssamhallet". Uppenbarligen har inte ledarskribenten pa Barometern last nationalrakenskaperna pa senare tid. Sverige ar inget konsumtionssamhalle. Sverige ar ett exportsamhalle. Mer resurser i Sverige gar idag at till att exportera an att konsumera.

Aven inom konsumtionskategorin i nationalrakenskaperna utgor varuinkopen en ytterst liten del av hushallens utgifter.

Kristallkronor klirrar lika vackert som kristallglasen med Beaujolais Noveau. Men det gor inte pratet om "konsumtionssamhallet" mer relevant eller korrekt. Snarare tvartom: i det har avseendet glider socialkonservatismen over i en verbal form av kejsarens nya klader.

Inte minst nu i finanskrisens kölvatten är det fullt förståeligt att konservativa perspektiv i allmänhet och socialkonservativa i synnerhet vinner alltmer terräng i debatten.

Att framfor allt den amerikanska finanskrisen utlostes av statliga regleringar och statliga mandat pa vad bankerna skulle syssla med tycks inte Barometerns socialkonservativa ledarskribent ha en aning om.

Socialkonservatismen ar ett intressant amne att diskutera. I realiteten, nar det handlar om praktisk politik, star den sig dock slatt mot libertarianismen.